Insparken har hållt på några dagar nu. Vi har lärt nollorna allt vi kan... Och jag är en sjukt stolt fadder. För DG har världens bästa nolleklass i år. Under de här dagarna har de fått capsa, ha overallinvigning, festa på kåren, smaka på dônk (frivilligt så klart), lära sig rammsor, bada i vättern, åka såparutchkana, lyssna på intressanta föreläsare och en massa massa mer. Idag blir det stadsvandring. Det innebär lekar, tävlingar och fjäsk för HI LIFE! Kommer bli kul det med! Börjar inte för ens 13.30 så jag har äntligen en liten vilopaus så här på morgonen. Skönt att slippa stressa upp.

Igår var första gången jag verkligen kände att det var jobbigt att vara fadder. Inte jobbigt so i att det är tråkigt och svårt. Utan jobbigt för kropp och själ att hela tiden vara positiv, glad, framåt, skrika rammsor, få igång nollorna, hitta på lekar, vara en förebild, prata med de ensamma, vara käck, rolig, spontan etc. Jag är bra på allt det där. Det vet jag och det är jag stolt över. Inget jag vill sticka under stolen med. Men det tar verkligen på krafterna att behöva vara det tjugofyra-sju om ni förstår vad jag menar. Ibland blir det bara för mycket av det goda så att säga. Men idag är jag på´t igen. Jag ångrar inte för fem öre att jag anmälde mig som fadder. Jag har superkul och nollorna har superkul. Det är precis så det skall vara!

Dansade i två timmar i streck igår med. Galet! Idag har jag ont i muskler jag inte viste fanns. Jag och en kille som kallas Henks tävlade mot varandra. Den som drog sig ut först förlorade. Det slutade med att vi båda gav upp samtidigt. Tur var väl det för jag hade nog inte gett mig i första taget. Enveten som jag är!

// Hungrig, hungrig, hungrig