Jag brukar inte gråta för mycket... Specielt inte för något som är på film eller på tv. Men nu gåter jag.. Mycket! Karinas pianospel var fantastiskt. Jag tyckte först at hela upplägget inför hennes framträdande var så amerikanskt, fjantigt, sorgligt på något sätt.. Liksom "tyck synd om mig"... Hela hennes historia om att hon flytt från kriget och landat här i lilla Sverige med oanad pianotalang. Men när hon satte igång och började spela, ja då bröt jag ihop. Jag tänkte på hur hemskt hon måste ha haft det/har det som förlorat hela sin familj och bakgrund. Karina spelade med en sådan inlevelse så hon berörde allt och alla runt omkring sig. Fantastiskt säger jag bara! Heja Karina!


// Klicka här för att höra...