Jag tänker fortfarande på Sara varje dag. Ibland mer, ibland mindre. Ikväll tänker jag extra mycket på henne. Vet inte varför.. men ibland blir det bara så. I veckan som gått var jag ju som ni redan vet på Styrsö och hjälpte till på ett konfirmationsläger. Det var även lite lektioner för oss ledare, lite som en "läsa mera- grupp". En av dagarna pratade vi just om självmord. Vi berättade om hur vi tänkte och tyckte om självmord. Om vi kände någon som gjort det osv. Vi pratade om vad vi skulle göra ifall någon berättade för oss att den ville göra självmord. Jag hade helt klart försökt hjälpa och jag hade berättat för någon  mer om vad jag fått höra även om personen berättat för mig i förtroende. För vänskap går att reparera, men livet får man aldrig åter...

Det är ett svårt ämne att prata om. Ett svårt ämne att tycka något om.

Hur som helst så saknar jag Sara. Hela tiden. Hon finns alltid i mitt hjärra. Och jag kan inte sluta tänka tankar om hur det skulle varit om hon fortfarande var vid livet. Och tankar om ifall vi hade kunnat hjälpa henne osv. Det har inte gått ett år än och ändå känns det som om det var evigheter sedan jag såg henne eller hörde hennes röst. Ändå är känslan jag hade när jag fick reda på det hemska beskedet lika påtagligt som om det var igår. Vackar, fina Sara...



// Självmord skadar så många och lämnar så många frågetecken