Något ytterst märkligt hände mig nyss.. Okej, det kanske inte känns så märkvärdigt när ni läser det. Men för mig var det oväntat, men roligt.
Det är nämligen så att det här på jobbet har börjat en ny kvinna. Inte exakt med samma uppgifter som mig, men ändå på samma avdelning och i samma hall som jag sitter. Jag har sett henne gå omkring här nu i två dagar, inte tänkt så mycket mer på det. Men så idag såg jag henne på lite närmare håll och med ens så tyckte jag att hon såg väldigt bekant ut. Jag började spana lite efter henne för att försöka få en närmare blick på hennes ansikte. Och ju mer jag kollade, desto mer bekant kändes hon.
Så kommer jag på det... Hon är väldigt lik min pappas kusin Lotta. Vi var mycket med dem när jag var yngre. Hon har nämligen också barn. Så jag och mina sysslingar lekte en del. Men nu var det jätte många år sedan vi sågs, mest pga att min mamma och pappa skiljde sig.
Jag gick i alla fall fram till henne lite försiktigt och sa att jag tycker jag kännde igen henne.. Och då visar det sig att det faktiskt var min pappas kusin Lotta. Hur stor sannorlikhet är det att hon har börjat jobba på samma avdelning som mig här på Ericsson i Borås? Inte så stor, med tanke på att hon bor med familjen i Ulricehamn och har jobbat större delen av sitt liv på bank.
Ganska roligt ändå tycker jag. Nu får jag se till att fråga en massa om mina sysslingar, om vad de gör och hur de mår osv.

Något som däremot inte alls är lika roligt, är att jag nu blir påmind om hur lite kontakt jag har med släkten på min pappas sida. Att liksom gå från att ha mycket kontakt till ingen alls på bara något år... Jag har, om jag skall vara ärlig legat och gråtit om kvällarna någon gång ibland pga just detta. Att jag saknar min släkt. Att jag inte träffar dem så offta som jag skulle vilja. Jag blir arg på mig själv för att jag inte försöker träffa dem mer. Men sen så slår det mig att det egentligen borde vara upp till min Pappa, farmor och farfar, faster, farbror att se till att jag och mina syskon inte stängs ute från gemenskapen... Självklart inte bara deras ansvar, men MEST. Det är de som är/var vuxna. Mammas och pappas skiljsmässa var visserligen för flera år sedan (när jag gick på högstadiet), men kontakten med släkten på pappas sida har bara blivit sämre och sämre.
Jag vill inte skuldbelägga någon, men jag och mina syskon känner oss faktiskt utanför. Vi blir inte alltid inbjudna när släkten träffas eller så glömmer pappa att berätta det. Vi får inte heller reda på när kusinerna från Gävle kommer på besök t.ex. Man kan tycka att vi borde ringa och ta reda på saker själva kanske? Men ibland behövs det lite "draghjälp" och det är inte alltid så lätt för oss att veta vad som är rätt. Speciellt inte om de vuxna i släkten inte har gjort det klart för oss att vi får, kan, borde, att de vill att vi ska vara med, höra av oss osv. Vi inkluderas inte längre. Det är i alla fall så det känns på många sätt. Och det är så sorgligt!

Jag är så dum också, som inte vågar ta upp detta med pappa, farmor och farfar, faster och farbror... Istället går jag runt här och hoppas att de skall förstå själva.

// Var är min släkt?