Jaha, då jobbar man inte på ericsson längre... Dagen gick förvånansvärt snabbt. Jag bjöd på kladdkaka och en massa glass i konstiga smaker, jag skrev en vers på rimm i ett hejdå-mail, jag fick en stor hink fylld med godis och jag vet inte hur många gånger jag fick berätta om vad det är jag skall göra nu när jag slutat. "Känns det bra nu när det är sista dagen?" var nog den vanligaste frasen idag. Och JA, det känndes mycket bra. Lite sorgligt förståss.


Lite blandade bilder på olika folk från jobbet...

Nu sitter jag i husvagnen. Lägenheten är tom och urstädad. Så på Söderkullas uppfart i husvagnen skall jag och Kriss bo nu i två nätter. Och på lördag bär det av till Jönköping. Spänningen stiger.

Imorgon skall jag ringa vårdcentralen. Jag vill inte skrämma någon nu, men jag skall kolla upp mitt hjärta. Har haft konstiga stickningar i hjärtat med jämna mellanrum nu i några månader. Och igår när vi höll på att packa gjorde det faktiskt ont på riktigt. Jag blev så rädd att jag börja gråta, så nu får jag nog ta och kolla upp den där konstiga kännslan. Vet egentligen inte om stickningar är ett bra ordval. För det känns mer som om hjärtat knycklas ihop så att när blodet vill forsa igenom så går inte det och jag måste då ta djupa andetag typ för att väckla ut hjärtat igen. Jag fattar ju att så inte kan vara fallet, men kännslan är sådan. Hoppas jag får någon förklaring imorgon i alla fall...


// Det är alltså inte arrows, rekar, flyttar och modemförrådet jag kommer att sakna, utan er som har gjort det värt att på måndagsmorgonen vakna