Måste blogga av mig lite känslor...

Vist är det superduper kul att ha flyttat till egen lägenhet och allt... Med min stora kärlek och vi har så mycket planer ihop. Men samtidigt så är det så fruktansvärt tomt. Kan inte ens beskrvia känslan med ord. Känner mig så ensam. Svårt att flytta från en familj där man är omringad av sina syskon och föräldrar dygnet runt... i lägenheten är det tyst och tråkigt. Jobbar Kristoffer är det ännu tråkigare...

Jag hälsar på hemma så ofta jag kan.. ändå känns det som om jag missar allt. Händer så mycket när inte jag är där. Saknar det där att bara kunna gå till ngn av syskonen och prata eller hitta på ngt när man har tåkigt.
Innan klagade jag på att jag aldrig fick en lugn stund. Nu klagar jag på att jag BARA har lugna stunder...
Hate it! Jag vill att det ska hända saker hela tiden...

Jag vill verkligen inte säga upp lägenheten eller så... Antar bara att det här är något jag måste gå igenom.. eller!?!
Gråter ofta... Älskar min familj mest av allt. Skulle inte klara mig utan dem. Hur skall jag klara av att flytta till Stockholm? Känns svårt och konstigt att tänka sig mig själv utan dem så långt bort...

Nu kanske en del säger.. "Men hallå? Du har ju faktiskt varit längre bort än så. Australien tex."
Men det är inte samma sak.. det var en resa.. jag flyttade inte.. bara reste ett tag.
Älskar mina syskon så det gör ont i bröstet på mig.... Försvin aldrig från mig.. ALDRIG!

Some pics of my sisters:
  
Matilda                       Moa                       Malin

// Jag finns altid här för er mina underbara syskon... ALLTID!!!